Angelicas Gnällbänk

Min kropp bara motarbetar mig hela tiden numer. Det går inte att kommunicera med min kropp utan den gör som den vill. Och egentligen, hade jag verkligen trott att en läkare skulle ha kunnat prata med den? Min kropp genomgår fortfarande förändringar i bröst och höftpartiet (sluta väx!) och det som jag vill ska växa, dvs. håret växer knappt alls.

Har mer finnar än jag haft på flera år, trots att jag tvättar, lägger ansiktsvatten och smörjer in med krämer varje morgon och kväll. Och håret, ja det ska vi inte ens prata om!! Jag tränar så mycket jag hinner samt går ut och går långpromenader, proppar i mig frukst och grönsaker och försöker äta nyttigt men ingen förändring. Tror du att kroppen lyssnar? Neej... Jag orkar snart inte mer.

Folk tittar på en, och jag känner mig bara så ful (ansiktet). Jag öppnade upp mig på jobbet och varje dag har jag nu fått höra om olika ansiktsbehandlingar man kan hitta i denna stad och krämer och kost och vitamin- shit man kan ta. Men fatta det är inte på utsidan, det är på insidan problemet är! Jag blev faktiskt lite besviken över att provresultaten (tog blodprover) inte visade på någon vitaminbrist eller liknande för då hade man åtminstone vetat vad problemet är och kunnat göra något åt det. I alla fall när jag kom hem fann jag ett brev med en kallelse till hudläkaren - åhh den var nog sänt från ovan det tror jag! Tiden var dock inte någe bra, samma dag som jag hade tänkt gå på Rix FM festival i Norrköping, men nog är detta mer viktigt.

Vill verkligen få till bra hy, för inte bara ser det ofräscht och illa ut i ansiktet, självförtroendet sjunker ner i ett djupt och mörkt hål som det är nästan omöjligt att ta sig upp från. Tänk dig själv hur stort och mörkt det hålet är efter 6 år?! Andras blyghet och osäkerhet för sociala tillställningar må bero på olika saker men hos mig har det alltid varit en stor stämpel "du duger inte" som ringt inom mig hela tiden, vilket har bidragit till min osäkerhet, för blyg det är jag inte. Jag vet att jag duger, visst vet jag, men jag vill kunna känna det också när jag ser mig själv i spegeln.    

Jag vet inte men det värsta är nog att man inte ens blir tagen på allvar. Liksom finnar, ja det är bara några märken i ens ansikte men det känns lika illa som att bli slagen upprepade gånger av en och samma person. För varje gång man kollar sig själv i spegeln blir man påminnd.

Hittade en sida där det stod följande:

Hur vanligt är akne?

De flesta tonåringar har någon gång finnar. Flickor får akne tidigare än pojkar vilket hänger ihop med att puberteten inträder tidigare hos dem. Många kvinnor får litet uppblossning kring mens. Cirka en tredjedel av alla ungdomar i åldern 12-17 år har så pass utbredd akne att någon typ av behandling kan komma ifråga. En liten grupp har en mycket svår akne som påtagligt försämrar livskvalitén. Många har också kvar sin akne långt upp i vuxen ålder.

När skall akne behandlas?

När man lider av sin akne bör denna behandlas. Graden av besvär uppfattas mycket olika av olika personer. Det är mycket viktigt som behandlande läkare att ta unga människor med akne på allvar då man som ung ofta känner sig osäker och funderar mycket på sitt utseende. I vuxnas ögon ibland synnerligen diskreta förändringar, speciellt i ansiktet, kan hos den unga människan växa till ett stort problem med isolering och kanske skolvägran som följd. Detta är viktigt för behandlande läkare att förhindra och uppmuntra till behandling. Med rätt behandling och tålamod kan alla med akne bli bättre. Ofta försvinner sjukdomen i tidig vuxen ålder även om några kan ha kvar en besvärlig akne i 40-50 årsåldern.

Stämmer bra in på mig faktiskt. Speciellt "lider av sin akne", har säkert lidigt i 4-5år. Blev inte tagen allvarligt heller när jag var hos läkaren för 4 år sedan, dock hjälpte medicinen ett tag. Men sedan tröttnade jag på att det inte hjälpte och läkaren hörde aldrig av sig igen. Något som ändå är positivt är att det står att med tålamod kan alla med akne bli bättre, ja det hoppas jag med. Dock kvarstår problemet med tabletter som måste sväljas vilket jag inte vet om jag kan.
 
Så.. nu har jag delat med mig av mina negga tankar som finns i mitt huvud just nu. Känns lite bättre.