Angelicas Gnällbänk

17/5: Ett år senare, var är jag nu?
För lite över ett år sedan blev jag sjukskriven för stress. Jag tänkte skriva några ord om hur det har gått sedan dess? Jag var borta i ca 14 dagar vilket kanske var i underkant för att verkligen vila ut sig. För saken var att det inte blev någon förändring när jag väl kom tillbaks till mitt jobb. Min chef valde helt enkelt att inte göra något (det var hans val och jag tänker inte kommentera mer vad jag tycker om det) så jag blev med ens medveten om att jag inte kan ändra på min chef utan jag måste förändra mig själv och hur jag ser på saker. På senaste tiden har det blivit något mindre för mig att göra eftersom det har kommit in ytterligare en person som gör att jag inte är ensam inom mitt område. Stressen för mig bestod förutom av att jag var ensam i min position, av en massa arbetsuppgifter (dels hade jag för mycket) men även att jag inte kunde släppa jobbet när jag gick hem.
 
Det kunde handla om att jag blev stressad av min kalender som ständigt var närvarande. Varje söndag kväll tittade jag i kalendern och blev stressad av vad som komma skall. Det har jag helt slutat med nu. När jag går hem på fredagen till måndag morgon har jag släppt jobbet. Jag märkte direkt att min sömn blev bättre.
 
För tidigare kunde jag ligga och fundera ut vad jag skulle säga till tyskarna, i drömmar kunde jag lösa Excel-problem och fick därmed ingen vila. Jag har lärt mig att ingen vila är inte alls bra. Det är under sömnen som vår hjärna tankar på med energi så att vi ska orka med ytterligare en dag, hålla humöret uppe och kunna komma ihåg saker. Även där märkte jag på förändringar hos mig själv. Tänker jag tillbaks, var jag väldigt känslig. Jag kunde börja gråta för minsta lilla grej som min pojkvän sade hemma (trots att det inte alls var så farligt) men min självkänsla var nedkörd i botten. Minnet var en annan grej som försämrades rejält.
 
När jag väl hade kommit igång med att få ordentlig sömn (vila), var nästa steg för mig att försöka hantera stressen i vardagen. Prioritera är en sådan sak jag tog tag i, jag sade till mig själv att jag inte behöver gå till Finskakursen varje tisdag utan kände jag inte för det så var det bättre att jag gick hem, eller gick och tränade bort stressen. Likaså var jag med i styrelsen för bostadsföreningen men valde att gå ur den. Känslan av att vara 'för uppbokad' fick mig att må dåligt. En friare kalender blev sådeles en gladare Angelica!
 
Likaså på jobbet var jag tvungen att förändra mitt tankesätt. Jag har deadlines varje månad som jag inte kan ändra på. Arbetet är snarlikt men ibland är det något som är annorlunda eller att det dyker upp saker helt plötsligt och då får jag försöka anpassa mig. Det har hjälpt mig att tänka redan på morgonen att 'detta grejar du'. Och vissa bokslut har jag verkligen lyckats extremet bra med att hålla stressen borta trots mycket jobb och tjata deadlines.
 
Ändå känner jag fortfarande av både oro, stress, hjärtklappning, sömnlöshet, tappat hår och orolig mage. Det har minskat men det kommer titt som tätt. Men denna gången ser jag det som en varning till att jag genast måste släppa stressen och gå vidare. Jag tror att stress är något som är individuellt, vilket innebär att alla kan ha olika symtom och kan må på olika sätt. Jag tror att många blir stressande av de sociala medier som finns, där alla verkar ha det så himla bra hela tiden (det har väl sin förklaring i att vi oftast delar med oss av de positiva-skryt sakerna) men där har jag även känt att jag har släppt saker och ting. Jag behöver inte veta allt mina vänner gör. Behöver inte känna kravet av att jag måste gilla alla mina vänners statusar. Herregud det är ju i säg ett heltidsjobb! Nej, jag tänker att det är kul att Lina åker iväg på resor och att Kalle är lycklig med sin nya bebis och så vidare. Det viktiga är att visa uppskattning mot andra men även att tänka att du när som helst kan förändra så att du kan resa och skaffa en bebis. Saken är den att inget kommer gratis utan man måste jobba för det. Kom ihåg det, för det påminner jag mig om varje dag.
 
Jag kämpar vidare i en stressfylld vardag på jobbet men samtidigt är det kul att ha fullt upp (nästan hellre det än för lite) men med erfarenheten av att sätta stopp när det blir för mycket!
21/10: Headhuntad
Är det inte konstigt, att när du väl har jobb så bara trillar nya jobberbjudanden ner i knät på en, men har du inte jobb så kan du få leta och söka hur mycket som helst för att få ett? Det stör jag mig på men det är bara att acceptera att det är så. 
 
Jag kom att tänka på detta idag när jag läste igenom mailen och såg att jag ahde fått ett mail från en tjej på ett rekyteringsföretag. Hon var helt seriös och skerv att hon hittat min profil på Linkedin. Jag hamnade där av en slump. Blev inbjuden av en kompis och tänkte först att vad är detta? Och var inte alls intresserad av sidan. Men sedan förstod jag att man kunde skapa sig ett jobbnätverk och att det någon gång kanske kunde ge mig något. Sagt och gjort jag fyllde i min uppgifter om tidigare jobb och utbildning samt erfarenheter. Och se vad som hände, någon tittade faktiskt på min profil och kontaktade mig, häftigt att det fungerar!
 
Vart vill jag komma med detta då? Jo, om du söker jobb se till att du syns därute i cybervärlden. För det går verkligen att få jobb på oväntat håll. 'Syns man inte så finns man inte' är tyvärr det som gäller. 
 
24/9: Frågorna blir färre och färre!
Imorse var jag så trött! Somnade nästan om på bussen och innan frukostfikat var det bara katastrof - så omotiverad och trött! Men men jag överlevde dagen.
 
Idag var det möte med våra utändska kollegor och jag förväntas förbereda och genomföra en presentation av läget. Inte helt lätt alla gånger. Men denna gången fick jag inte alls lika många frågor som jag brukar få, det måste ju ändå betyda att jag har förberett mig bra och att det bara blir bättre för varje gång. Jag kommer fortfarande ihåg när jag var ny och satt med kollegan på ett likadant möte. Jag kunde för tusan inte skilja på rösterna som pratade på andra sidan högtalaren!? Det var jättesvårt att få en bild av personerna som jag aldrig träffat och sedan veta vem som sade vad. Dessutom tyckte jag att det var jobbigt med alla tuffa och raka frågor. Det är kul att tänka tillbaks på hur det en gång var och ställa det emot hur det känns nuförtiden för då kan jag verkligen se att jag har utvecklats.
 
Yippi! Detta ska firas med glass och premiären av "Bonde söker fru" strax på TV4, don´t miss!.